Nu ska jag dansa regndansen, nu är det för varmt :)

Jo nu klagar jag för jag har inte tid med fint väder för jag har en massa att göra. Så en liten regndans hade passat bra.

Att våga säga ja till livet, ja det är inte lätt. Men jag kämpar på och försöker vara lite positiv och visar upp min ibland ganska torra humor för er här på bloggen. Men inom mig känner jag att klumpen börjar växa. Det pyser och fräser inom mig, tårarna trängs där bakom ögonlocken och vill bara ut. Men inte nu, jag har inte tid, jag måste först, jag ska bara.

Sonen fyller 25 år imorgon och önskar sig bara pengar. Men något paket måste han ju ha så jag har köpt en liten sak till honom. Här hemma råder genusperspektivet så jag bejakar hans kvinnliga sida imorgon med ett rosa paket. Hahahahahaha,……. Pengarna han önskar sig swishar jag över till hans konto imorgon. Så enkelt kan det vara med stora barn 🙂

Imorgon klockan 05.10 ska jag väcka honom med min underbara stämma och sjunga ”ja må han leva”. ”Vi gratulerar” känns bara konstigt nu när det bara är jag som sjunger 🙁

fast vem vill leva i hundra år med sorg?  Nä nu grottar jag inte in mig mer i det utan det är bara till att sjunga. För sång ska han ha, för sång har han alltid fått på sin födelsedag. Den 26 maj 1991 var dagen då jag blev mamma. Dagen då jag insåg att en enorm kärlek hade kommit in i mitt liv. En kärlek inte lik allt annat, en kärlek som var så stark. Den 18 september 1994 kom ännu en stor kärlek och mitt liv var fulländat. En påg och en tös precis som jag hade önskat mig. Jag var nu mamma till två och jag är fortfarande mamma till båda.

Ett barn frågade: men hur kan du älska din dotter, hon är ju död? Ja det kan inte vara lätt för barn att förstå. Men jag förklarade att man älskar sitt barn ändå även om barnet inte finns här på jorden.

För precis så är det. Jag älskar mina båda barn lika mycket. Men idag får jag visa dom min kärlek på olika sätt och det gör fruktansvärt ont.