Idag var det en alldeles ovanlig dag här hemma. Utan att själv ha tänkt på det väckte jag min son i morse med en liten trudelutt: Godmorgon, godmorgon klockan 05.20. När han kom hem från jobbet tittade han på mig och undrade när jag hade kommit hem. Jag satt då i trädgården med mjukisbyxor alá försmå och håret i värsta burr. Glatt informerade jag honom att jag varit ledig idag vilket han tydligen hade missat. ”Aha, sa han, det förklarar den läskiga sången i morse. Så brukar du inte låta på morgonen.” Hahahahaha…. nä verkligen inte. Men i morse kunde jag ju krypa ner i sängen igen efter att ha väckt honom och sen ha en rejäl sovmorgon.
Som alltid när jag har öppnat på locket till mina känslor och gråtit är jag ganska slut dagen efter. Vaknade med huvudvärk och tänkte tacksamt vilken tur att jag var ledig idag och fick sova ut. Att gå i terapi är ofta ganska känslosamt men för mig absolut nödvändigt.
Idag är det exakt 1 år och 10 månader sedan jag kom till min tös på sjukhuset och fick veta att hon inte hade överlevt trafikolyckan hon varit med om dagen innan. Imorgon är det 1 år och 10 månader sen jag fick ta ett sista farväl av henne. Pussa och krama henne för allra sista gången. Efter den tragedin ville jag inte leva längre, är jag en sämre människa för det? Nä verkligen inte, prova att gå i mina skor en dag och se hur ni skulle haft det med värsta sorgen och ångesten rivandes och slitandes i er kropp.
Jag kan aldrig mer pussa och krama min tös och denna aldrighet är tung att leva med. Denna aldrighet ska jag leva med resten av mitt liv.
Idag har jag gråtit från och till för idag har det varit tungt. Mitt liv rasade medan andras fortsätter och jag ställer mig frågan jag aldrig kan få svar på: Varför skulle just jag förlora min tös?
Min vackra levnadsglada tös, som jag saknar dig.
❤❤❤