Terapi och bekymmer med bikini sen lite kärleksförklaring till min son

Äntligen terapi med rätt människa det vill säga med den psykoterapeut som följt mig det sista året. Ibland behöver jag ösa ur mig alla känslor som åker som en berg- och dalbana i min kropp, precis som mitt liv gör nuförtiden. Jag ska inte fokusera på min vikt, ja vi kom in på den i och med samtal om hur jag lever och mår. Det får komma senare nu är det fokus på annat. Jag har fått hemläxa över sommaren tills vi ska träffas igen i augusti. Tårarna rinner alltid när jag får prata av mig, näsan snorar och jag babblar och babblar. Som tur är ligger det alltid en bunt näsdukar på bordet inne hos psykoterapeuten.

Efter terapin insåg jag att jag hade glömt min mobil hemma, inte helt smart när man har bestämt att man ska ringa sin bror för att få till en träff med han och hans dotter. Körde dit och ringde på, ingen hemma. Gick in på Triangeln och tänkte mig snabbt hitta en bikini till resan på lördag. Vilket jobb alltså. Jag har ju som många av er redan vet gått upp en hel del i vikt. Idag insåg jag att jag är någonstans mitt emellan vanliga avdelningen med kläder och den som är med större storlekar. Långt om länge fann jag bikinbyxorna på Lindex och bikiniöverdelen på Kapp Ahl. Jag är faktiskt irriterad över att besväret jag fick på grund av min kropps storlek. Jag verkar förväntas på Kapp Ahl att vilja ha bikinbyxor som sträcker sig upp till armhålan. Sen var det inte helt lätt att hitta överdelar heller, med ökad viktuppgång får man större byst. SUCK!! Ibland har dom storleken XS-L (jag är större än L i bikiniöverdelar lärde jag mig idag) i modellerna och ibland var det BH-storleken som gällde. Men även då var det svårt att hitta i min storlek, en storlek större.

image

När jag väl var klar gick jag hem till min bror igen och denna gång var han hemma. Det blev en stunds fika med honom och lilla Tilda, sen var det dags för en VSFB träff. På hemvägen körde jag inom Hornbach så ikväll kunde jag fixa till lite med mina krukor.

image

Har en son som verkar tycka att ingen ska komma hem och störa oss så han parkerar alltid framför ingången. Eller så gör han det av ren lathet för att ha närmare till huset. Eller han kanske rent av inte ser ingången då stengången är ganska igenvuxen?

image

Det var faktiskt ganska skönt att vara utan mobiltelefonen, kanske man borde vara det lite oftare?

Körde ut om vägplatsen och hämtade hem krukan och vasen, ska sätta i nya plastblommor så att det ser fint ut. Än är jag inte redo att sortera mer där ute. Sen ska jag även till kyrkan i veckan och sätta nya fina rosor till min älskade tös och tända ljus samt se om det behövs bytas batterier i burken med ljusslinga och foto på henne. Den ska alltid lysa precis som lyktan som är där. Det ska aldrig vara mörkt hos min tös.

Vilket liv jag har fått. Ett liv jag inte vill ha men som jag måste leva resten av livet. Ett ofrivilligt liv med livslång sorg.

image

Livet är värt att leva för jag har Samir, min älskade son. Han är mitt allt och min stolthet. Mitt i allt kaos omskolade han sig till snickare och arbetar idag som lärling. Det var på grund av utbildningen och tragedin som han flyttade hem igen som vuxen. Det var nog bra för oss båda att han tog det beslutet. Jag är tacksam för varje dag han bor hemma men inser att det snart kommer en dag då han flyttar igen. Men först kommer jag få smygträna på att bo själv. Han kommer att resa utomlands på sin semester, hur många veckor vet jag inte än. Antagligen inte han heller just nu. Det här med att planera och organisera är inte hans starka sida 🙂 <3<3<3

1216 visningar totalt 3 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Okategoriserade, Vikt, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.