Sorg tar på krafterna, dags för att träffa andra drabbade

Jag har känt mig trött och slutkörd en tid nu. Årsdagen har passerat och jag har samlat ihop mig och fortsatt framåt. Nu närmar sig Bellas födelsedag med stormsteg och mitt humör och mående pendlar rejält. Igår vakande jag extremt tidigt men låg kvar i sängen, somnade och vaknade om vart annat fram till 10-tiden. Upp och åt frukost, landade i soffan. Sov till 14-tiden och vakande utvilad. Det var välbehövligt och jag kände att jag åter var på banan.

Frukosten bestod av te, naturell Kvarg, krossade valnötter och sen ringlade jag honung över det hela. Honung från Kefalonia, inköpt i somras när jag var där.

image

Ny laddning med knäcke fixades och tvätt blev det också.

image

Kvällen tillbringade jag med vänner, god mat och en härlig kväll utomhus. Rena sommarkvällen och det gäller att passa på.

Vaknar idag och känner att det är tungt. Nästa söndag är det Bellas födelsedag. Imorgon blir det Stöttepelarna i Ystad, på fredag terapi och sen veckan där på VSFB och terapi igen. Allt för att komma vidare och inte fastna. Hela helgen har tårarna kommit och gått.

Nu gäller det att återigen komma på banan och blicka framåt. Jag ska ju leva och inte bara överleva. Jag ska ju ha livskvalitet den tid jag har kvar här på jorden. Jag ska vara en bra mamma och i framtiden förhoppningsvis även få möjligheten att vara en bra farmor. Jag ska ha ett eget liv och inte bara leva för Samirs skull. Det är ett löfte jag tänker hålla och ett löfte jag strävar mot att kunna leva upp till.

Bland folk har jag blivit riktigt duktig på att visa upp masken, en mask så fruktansvärt tung att bära. Jag ler och skrattar, jag skojar och snackar. Men inombords känner jag mig ledsen och ensam. Ensam i gemenskapen, det är tungt och jag vet inte hur jag ska komma till rätta med den känslan. Det hjälper alltså inte att vara med familj och vänner, känslan finns där ändå. Känns nästan bättre att vara ensam och känna mig ensam. Inser att detta måste jag ta itu med för jag mår inte bra av att stänga in mig här hemma.

973 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Sorg, Stöttepelarna, Terapi, Vänner, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.