Bloggande dagen efter, hann inte igår

Igår var det dags för att träffa andra drabbade föräldrar på Stöttepelarna i Ystad. Så välbehövligt att få säga: Bella fyller år på söndag och det gör så fruktansvärt ont att hon inte är här.

Under dagen hann jag kontakta polisen angående polisrapporterna. Ringer en av mina ickefavoriter och begär ut allt som jag enligt lag har rätt att ta del av när det gäller ”vårt” ärende. Hör en djup suck och så säger hen: det är bättre att du mailar arkivet så att det diarie förs. Det är bättre att vi inte blir inblandade (med vi tolkar jag det som hen och hens kollega. Er som följt min blogg vet att jag har varit i kontakt med deras chef ett par gånger). Jag säger: ja jag är ju inte så nöjd med er utredning. Mailet är skickat och nu återstår att se vad som händer.

image

När jag nu ska börja stolpa upp det jag vill förmedla så är jag tacksam för att jag har bloggen. Jag har kunnat gå tillbaka och hitta datum som jag har förträngt. Jag har också via bloggen kunnat påminna mig själv om vad som egentligen hände, vad jag fick kämpa för att få igenom för att utesluta frågetecken. Varken polisen eller åklagaren var så intresserade, de hade så att det räckte för åtal sa dom. Jag behövde fler svar och jag behövde att man bevisade Bellas oskuld i det hela. Hennes misstag var att stanna vid vägrenen. Allt annat är lögn och det ville jag skulle bevisas. Tyvärr lyckades jag inte till 100 % trots fina bildbevis. Först efter mycket påtryckningar från mig gjorde man ytterligare utredning och inför Hovrätten åkte man ut och mätte vägen och fotograferade platsen. Varför gjorde inte detta med en gång? Att jag lyckades få igenom det är enbart för att det fanns belägg för det och det lyckades jag argumentera för genom att ta kontakt med personer inom missbruksvården och andra trafikpoliser. Jag var också i kontakt med Rättsmedicinalverket i Linköping för att få svar på frågor. Var en polisman i Helsingborg som tipsade mig om dom.

Ni behöver inte förstå mig, jag gör vad jag känner jag måste göra för att sedan kunna gå vidare med mitt liv.

Om fem dagar är det Bellas födelsedag, hon skulle ha fyllt 22 år. Hon hade hela livet framför sig och det gör ont att hon inte är med oss längre.

Saknar min älskade tös, två år utan en kram, sms, telefonsamtal, mys och kärlek. Det gör fruktansvärt ont. Hur jag än gör så kan jag inte få henne tillbaka, vad jag än gör så sitter jag här utan henne.

image

En förening ingen vill vara med i men som är bra att den finns om man förlorar ett barn.

1088 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bellas födelsedag, Sorg, Stöttepelarna, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.