Usch vilken käftsmäll

Ibland bara käftsmällen kommer så där plötsligt och så sitter jag här med min sorg, saknad och en massa tårar. Ser ett foto på Facebook taget 30 juni 2014 och inser att en månad senare är hon död. Hon finns inte mer, hon kommer aldrig mer hem.

Fy vad ont det gör.

Luften bara rann ur mig idag, trött och yr. Varit en tung vecka och dagarna innan en extra tung dag är värst. Dagen efter, ja då går luften ur mig och jag blir alldeles yr, trött och extra vimsig. Tar ett par dagar att landa och åter börja resan uppför berg- och dalbanan till liv jag lever.

Idag har jag inget positivt att dela med mig av. Idag är det återhämtning som gäller. VSFB imorgon då jag behöver få träffa andra som vet vad jag går igenom, som förstår vad jag menar. Möta de som inte dömer mig för att jag hanterar min sorg som jag gör, som vet att jag kämpar för att åter få livskvalitet och må så bra som det går utan båda mina barn här hos mig.

Jag har bara en önskan och den kommer aldrig gå i uppfyllelse – jag vill ha tillbaka min dotter.

imageJag orkar ännu inte titta på gamla foto på min älskade tös. Men har bestämt mig för att börja med att göra en fotobok med foton tagna det senaste åren hon levde. Snart….. måste bara samla lite ork först. Vill ju så gärna se foto på min älskade tös.

Ikväll kommer all ångest jag samlat på mig inför hennes födelsedag. Smärtan är olidlig och tårarna rinner. Jag verkligen hatar livet som blev.

Jag lovar, jag har dagar då jag märker att jag har bra dagar. Dagar då jag kan vara glad och skratta om än inte genuint men dock skratta. Jag ska bli bättre på att dela med mig av dom dagarna också för er som följer min blogg och också kämpar för att åter få livskvalitet och livsglädje. För dom dagarna är värdefulla och fyller på med energi för att orka sörja. Dom dagarna behöver bli fler än dom dåliga för att man ska orka.

1154 visningar totalt 3 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

1 svar på Usch vilken käftsmäll

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.