Idag var det dags för en VSFB träff och nya drabbade hade hittat dit. De hade sökt länge efter en grupp med andra föräldrar och nu hittat till oss. Den ena föräldern berättar att hen hört en mamma prata om en trafikolycka på väg 11 och VSFB när hen lyssnat på Guldkanalen.
Mitt mål med att vara med i radion var att hjälpa till att sprida att VSFB finns och Guldkanalen hjälpte mig att sprida informationen. Om jag så bara nådde ut till en förälder så var det värt det. Nu vet jag att i alla fall en förälder blev hjälpt av att jag berättade min historia och om VSFB <3
Idag kom det ett brev från polisen, jag fick återigen utredningen som jag är missnöjd med. Men naturligtvis var det inte allt som kom, man skickade bara den första. Man skickade alltså inte den kompletterande utredningen som är gjord samt dokumentet med intervjuerna av brandmännen. Minst tre dokument saknas alltså. Naturligtvis ska jag ringa dom och fråga efter övriga dokument.
Jag har haft tillgång till dom men slängt dom, vem fan vill ha såna dokument hemma? Men nu ska jag ha tag på dom och så ska jag sammanställa en del åsikter jag har. Väldigt sakligt, inte bara svammel om ofullständiga utredningar och poliser som behöver kompetensutvecklas när det gäller att möta människor i chock och med sorg. När det är gjort ska jag skicka allt vidare till den som drar i trådarna, fler ska sammanställa sina erfarenheter av utredningar. Detta är det sista jag måste göra för att få sinnesro i själen. Jag lovade dyrt och helig att en JO anmälan skulle göras – check på den. Sen lovade jag även att om jag fick en möjlighet skulle jag lyfta upp polisens utredning offentligt och dela med mig av de erfarenheter jag tyvärr fått. Nu orkar någon dra i det och jag hänger på genom att skicka iväg mitt. Vart det leder eller om det leder någonstans får tiden utvisa.
Igår var det väldigt nattsvart här hemma och jag grät mig till sömns, jag kraschade. Ångesten rev och slet i min kropp, jag vrålade av smärta. Vrål som kan liknas vid krystvärkar, dom kommer och jag kan inte stoppa dom. Naturligtvis vrålade jag i kudden, vill ju inte skrämma grannarna. I morse ville jag inte alls stiga av sängen, tänkte att jag skiter helt enkelt i det. Huvudet dunkade och jag var fruktansvärt trött, såsom jag brukar bli när jag kraschat. Naturligtvis steg jag upp och begav mig till jobbet. Jag är ju inte sjuk, jag sörjer min tös. Jag bearbetar min sorg på det sätt som jag fungerar. Bella fyllde år i söndags och det var tungt att uppleva ännu en födelsedag utan henne.
Idag känns livet återigen lite lättare, det är inte nattsvart som igår. Detta liv kan liknas vid en berg- och dalbana. Nu är jag längre perioder där uppe men rätt som det är så åker jag neråt igen och kanar rakt in i minnenas arkiv. Det gör rejält ont. Livet före och livet efter, ja så ser mitt liv ut idag. Livet som blev…….. Det gör fruktansvärt ont att förlora ett barn.
