Livet som blev

Jag är fortfarande hundpassare och vi har nog båda börjat vänja oss vid att livet inte är som vi är vana vid. Vi samsas rätt så bra faktiskt. Fast att ha hund är inte riktigt vad jag har tänkt mig. Det passar inte in i mitt liv om jag säger som så. Jag har ett behov av att kunna komma och gå som jag vill, inte behöva tänka på att jag har en hund där hemma som måste tas om hand. Men det finns absolut fördelar med att ha hund. Man måste verkligen ut och röra på sig, hunden behöver rastas. Sen har jag så fullt upp att jag inte hinner tänka på julen, vilket är skönt faktiskt. Nackdelen är att jag inte får sova ensam i sängen som jag är van vid. Helst vill hunden ligga under mitt täcke också.

Farsan är piggare nu och det känns bra. Nu känns det som att han kommer klara sig bra, kanske med lite stöd från hemtjänsten. Vi har också kommit fram till att vi ska söka en lägenhet till honom, han orkar inte med att sköta om ett hus med trädgård. Vårdplanering i veckan, får se vad man kommer fram till då utifrån hans sjukdom. Han måste fokusera på sin hälsa och bara ta det lugnt och njuta av livet utan en massa måsten.

Sonen har kommit iväg på sin semester, vilken tur att jag inte bokade någon till mig. Jag får vänta tills jag har fått ordning på allt här hemma. Hunden ska omplaceras och farsan ska tas om hand.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig men inget är värre än det jag redan har tvingats att gå igenom. Att ha förlorat min älskade tös, det är det jävligaste jag någonsin har varit med om. Det är inget jag önskar någon behöva uppleva. Fy satan vad ont det gör, ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget har överlevt denna svåra förlust. Att det ens är möjligt förvånar mig än idag.

Kom inte och säga att det finns en mening med allt, det finns ingen jävla mening med att behöva överleva sitt barn. Möjligtvis kan man använda den frasen till i-lands problem, såna problem som faktiskt går att ordna till. Det går inte att rycka upp sig, så var snäll och inte påstå att man måste göra det. Sen uppskattar man heller inte att höra att livet går vidare det är man smärtsamt medveten om att det gör men inte på det sätt som man är van vid eller vill ha det. Kom absolut inte och säg att ni vet hur det är om ni inte själv har varit med om liknande situation. Jämför inte min sorg med er sorg efter ex en mormor eller i värsta fall ett husdjur. Bella var bara 19 år hon borde fått leva längre. Hon borde få uppleva livet som hon planerade, livet som aldrig blev av. Livet som en solig dag tog slut i bilen vid vägrenen.

Fasiken vad jag är förbannad på livet som blev.

1671 visningar totalt 12 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.

10 svar på Livet som blev

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.