Terapi och plastblommor

Äntligen dags för terapi, det var ett tag sen sist. Skönt att få ösa ur mig alla tankar och känslor. Terapin ska inom kort avslutas. Jag har kommit långt och jobbat mycket med mig själv och alla mina tankar och känslor. Jag har kämpat för att komma framåt i livet som blev och jag kämpar fortfarande. Jag har förändrats som person vilket jag fått bekräftat inte alls är konstigt med tanke på det trauma jag har utsatts för. Jag håller fortfarande på att lära känna mitt nya jag, den nya Jenny.

Sonen är i Spanien och fick idag detta meddelande:

Om han nu undrade var jag är medan han njuter av sol och värme 🙂

1-0 till mig idag. Nu kan blommorna inte längre vissna ifrån mig. Efter sju år inser jag att blommorna jag köper inte trivs hos mig. Så idag införskaffades plastblommor. Nu är det slut med vissna blommor i fönsterkarmen och så slipper jag vattna dom.

Om ca tre veckor går jag på semester. Förhoppningsvis hittar jag och min kompis en sista minuten resa vecka 25.  En tradition jag har börjat med tillsammans med en mamma som också förlorat sin dotter. Blir tredje året vi reser iväg tillsammans. Vi reser dit det är billigast och sen njuter vi av sol, bad och god mat. Skrattar och gråter, pratar om våra döttrar som inte längre är med oss och om våra söner som vi har förmånen att få ha kvar i våra liv. Söner som mist sina systrar och som bär på sina sorger.

Zimon är ännu en del av vår familj. Så tacksam för att han valde att stanna kvar hos oss. Han har varit en familjemedlem i många år. Han bär på sin sorg efter en älskad flickvän.

Det är många som drabbas när döden knackar på ens dörr. Så definitivt och så smärtsamt när den dyker upp.

919 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Döden, Resor, Samir, Sorg, Terapi, Vänner, Vardag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.