Så var det över för denna gång. Femte påsken utan Bella. Varit ett par rundor på kyrkogården, för att tända ljus och småprata med henne. Tårarna har stockat sig inombords, klumpen i brösten är stor. Saknaden gör ont.
Läst mycket inne på VSFB:s facebooksida denna vecka. Behövt ”lyssna” på dom som är i samma situation som jag. Facebook kryllar av alla härliga, kärleksfulla och lyckliga familjer som firar påsk. Ligger lågt och lägger in ett foto på min son men skriver inget om känslorna som finns inuti mig. Inte där, inte öppet. För omvärlden förstår många gånger inte, vill inte förstå eller orkar inte förstå.
Grannan stannade vid min bil i veckan. Vet allt men vi har inte pratat mycket genom åren. Hon frågade hur jag har det, hur jag VERKLIGEN har det. Det värmde. Vi pratade länge där på gatan. Hon berättade att hon ofta tänker på Bella när hon passerar vägstället. Sånt värmer också.
Körde inom en vän som ställt ut konst i helgen och köpte 4 påskägg till nästa år. Väl där pratade vi om konstrunda och året då Bella dog. Där sa min vän något som jag själv hade glömt men som nu blev till hjälp för mig att kunnat förlåta mig själv fullt ut att jag var i Thailand när Bella dog. Nästan fem år senare kom äntligen puzzebiten som gav mig svaret och därmed kan jag släppa dom andra destruktiva tankarna.
Jag har firat påsk med familjen inklusive Zimon såklart. Bellas pojkvän är kvar i familjen även om han idag har ny flickvän.
En tapper liten maskrosblomma syns i min trädgård och lyser upp så fint.
Hann med fyra vändor till tippen och ett par timmars besök av en elektriker, så nu väntas bara fakturan från jobbet.
Familjen innan den rasar tre månader senare. Vi som trodde att vi hade många år framför oss tillsamman.
