Bellas födelsedag den 18 september var jag som vanligt ledig från jobbet. Det är en dag då jag vill och behöver få vara själv. Däremot så träffades vi på kvällen vid kyrkan och sen åt vi mat på en pizzeria i Veberöd. Min fina älskade tös skulle ha varit 25 år nu.
Idag har jag kört upp till Göteborg. Det är dags för den årliga träffen för stödpersoner inom VSFB. Föräldrar från många håll i Sverige samlas. En helg full med aktiviteter såsom föreläsning, diskussioner och en trevlig mingelkväll imorgon kväll. Även syskon från VSFB:s syskongrupp är här. Syskonen som ofta glöms bort när det fruktansvärda händer. Fokus hamnar på föräldrarna men syskonen får en dubbel sorg. Sorg över ett förlorat syskon men också sorg över att se sina föräldrar må så dåligt. För dåligt mår man när ens barn dör, och det är en sorg som ständigt är närvarande. År efter år. Det många inte tänker på är att det i sorgen kommer så många andra sorger man ska igenom. Man sörjer sitt döda barn, dess födelsedagar, alla årsdagar och högtider. Man sörjer allt som ens barn missar. Man sörjer att ens barn inte får gifta sig, inte får möjlighet att själv få barn med mera. Allt det som barnets vänner får möjlighet att göra. Åren går och alla andra……..men inte mitt barn. Det är en stor sorg det med. Och nej, det betyder inte att man har fastnat i sorgen.
Sörjer jag alltid och glömmer att leva? Ja jag lever med sorgen men det betyder inte att jag inte lever. För det gör jag. Men det är mycket som inte betyder så mycket längre. Livet är numera uppdelat i livet före och livet efter. Och livet efter är inte lika roligt som livet före. Men jag har ett bra liv och en härlig son som är viktig för mig. Jag har kvar Zimon (Bellas pojkvän) i mitt liv. Jag har min familj och mina vänner. Men något fattas mig alltid och det är min tös.
Än idag behöver jag VSFB, föreningen för oss som har förlorat våra barn. Det är där jag finner stöd, där finns dom som vet vad jag går igenom. Där kan jag ventilera allt sånt som jag inte kan eller orkar ta med andra som haft turen att inte behöva mista ett av sina barn. Men det är också där som jag har möjlighet att hjälpa andra drabbade.
Min fina älskade tös som jag saknar henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
