Nu har det gått sju år sedan jag miste min dotter i en bilolycka. Julen är återerövrad och jag har haft fina dagar med familjen.
Året som gått har varit känslomässigt tungt och jag har pausat all aktivitet/åtagande med föreningen VSFB (Vi som förlorat barn). Har inte orkat stötta andra. Första året var värst, fjärde året kanade jag ner i mörkret igen. Fjärde året är enligt forskning ett år då många med sorg dippar men man vet inte riktigt varför. För mig var det skönt att få höra detta under en föreläsning om sorg som jag var på via VSFB. För jag kunde inte själv förstå varför jag helt plötsligt dippade när jag känt att allt börjat gå på rätt håll. Tänkte att nu blir allt bara lättare. Ack så fel jag hade. Sjunde året blev tungt men inte så tungt som fjärde året. Åren däremellan har varit hanterbara. Man lär sig att leva med förlusten av ett barn men man slutar aldrig att tänka på barnet. Sorgen sköljer över en när man minst anar det. Fortfarande efter sju år pratar jag om min dotter. Det är så läkande att kunna göra det. Jag har för alltid två barn.
Detta år har också varit ett år där jag förverkligat min dröm om att säsongscampa. Dock blev det ingen husvagn utan ett stort tält. Säsongsplats 2022 är bokad och jag ser fram emot april när det drar igång igen. Jag har upptäckt att jag mår bra när jag är ute i naturen och vandrar, lagar mat, kopplar av eller bara är. Det är väldigt läkande att vara ute i naturen. Jag sover väldigt bra när jag tältar.
Har alltid tänkt mig att fira min 50 – årsdag utomlands. Men pandemin gjorde att jag tänkte om. Så jag bokade in tre nätter på Ronneby Brunn SPA med flera behandlingar. Kom hem pigg och utvilade på lille julafton och spenderade kvällen med familjen.
