Jag är inte bättre än att jag vill hämnas på det enda sätt jag kan

Hej igen……

Väl hemma efter en tur till Malmö kan jag bara säga att jag är nöjd med turen. Körde förbi det kritiserade området med boende för EU-emigranter. Några blev glada för det som fanns i min bil, tråkigt nog har jag en väldigt liten bil så allt kunde inte följa med idag. Men det kommer fler dagar. Man såg också spår efter de svenskar som hjälper dom, det satt uppe olika plakat med budskap på staketet. Bra kämpat ni som gör det inne i Malmö. Jag följer er lite på avstånd.

Terapin gick bra och det var skönt att få prata av sig och få lite inputs till sitt eget tänkande. Det är bra att få perspektiv till sina egna tankar. Min terapeut är guld värd, jag har kommit långt tack vara henne. Hon får mig att tänka till och tänka om, hon får mig att inse att det går att överleva detta trauma. För trauma är det, min dotter har bara helt plötsligt försvunnit. Saknar min älskade Bella!

Hann även med ett samtal med min advokat, även vi har inkommit till Hovrätten med ärende. Känns bra och nu hoppas jag att det går vår väg. Att rättvisan vinner igen. Det handlar inte om pengar det handlar om att det är enda sättet för oss att se till så att det blir kännbart för den berörda personen (man kan så klart kalla det för hämnd också). För straffskalan är löjligt låg men det är så det ser ut här i Sverige. Såg ett program på Tv om en rättegång i USA, ojdå säger jag bara. Där skulle jag ha velat ha upp vårt ärende, där händer det verkligen något, inget mesande där inte.

Här ser ni ett av ärendena vi har inkommit med:

image

Det är ingen hemlighet att jag fick suicidtankar när jag förlorade min tös, det kan vem som helst få. Även den mest präktiga personen som anser att sånt aldrig kommer hända i dens liv. Att förlora sitt barn är ett trauma, ett trauma man ska gå igenom och sedan åter hitta livslusten och livskvaliteten. Det är fan i mig inte lätt, och nä det är inte lättare för att man har ett barn kvar här på jorden. Jag bad om hjälp och jag fick den, jag har idag inga suicidtankar. Men jag har en stor sorg som jag försöker lära mig att leva med. En sorg som gör ont både psykiskt och fysiskt. Men utöver det är jag normal, jag lovar. Jag är öppen och ärlig med detta för om inte jag som vuxen kan vara det, hur ska då ungdomar kunna hantera sina tankar? Jag möter många förtvivlade föräldrar som mist sina ungdomar via självmord. Vi måste våga prata om suicidtankar. Om jag så bara kan rädda en person från självmord så är det värt att jag öppet talar om min egna resa. Det gör jag för att hjälpa andra inte för att man ska tycka synd om mig.

image

Detta foto har jag hämtat från Stiftelsen Hand i Hand på Facebook.

 

Tänt mitt ljus för Bella, ett ljus som tänds varje dag och ska så göras resten av livet. Det är ett sätt att hedra henne. Men det är också ett sätt för att välkomna henne hem till oss även fortsättningsvis. Det är något jag mår bra av att göra för samtidigt snackar jag med henne. Ja jag snackar med henne även vid andra tillfällen, för det är viktigt för mig att hålla henne levandes i våra minnen. Hon är för alltid en del av mig, en del som jag är stolt över. Hon är för alltid en naturlig del av mitt liv. Jag älskar min dotter och är tacksam för de fina år vi fick tillsammans men också ledsen för alla de år vi inte fick.

 

1386 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Eu-emigranter, Självmord, Sorg, Stiftelsen Hand i Hand, Trafikolycka. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.