EU-emigranter, VSFB, sorg och saknad

Som många säkert såg på nyheterna igår och idag så finns det även bland EU-emigranterna folk som är här mot sin vilja och är påtvingade att tigga. Har jag mött någon sådan person? Inte vad jag vet men jag tror det inte då jag etablerar kontakt med de jag hjälper. Men jag kan såklart inte var 100 % säker. Men nyfiken som jag är så passade jag på att prata med en ”tiggare” i Sjöbo tidigare idag. Han var ny på platsen och jag började försöka fråga om gårdagens nyheter. Han skiljde sig från mängden av ”tiggare”, han kunde tyska och italienska då han jobbat i de länderna i många år. Nu ville han börja om sitt liv här i Sverige eller Norge för han har hört att här är det bra att leva. Han vill ha ett jobb men det har visat sig vara svårt att få här i Sverige. Han försöker lära sig svenska genom att lösa tidningen Metro, men han tycker att vårt språk är svårt. Vi pratade lite om vad det stod på rubrikerna. I Italien trivdes han inte och han berättade om maffian där samt om hur mycket pengar Italien får från EU för att ta emot emigranterna som kommer via havet från Afrika. Men dom skiter i människorna sa han, de vill bara ha pengarna. Det är inget bra land enligt honom. Han skulle resa vidare och på något sätt kom han in på Roxette, han tyckte om dom. Om han inte fann jobb i Norge heller skulle han ta sig till Portugal för där kunde man plocka apelsiner, tomater med mera och där är  det varmt. Här är kallt tycker han. Detta var en man med framtidstro och ambitioner, det var kul och intressant att höra hans berättelse. Och ska man tro på hans ord så finns det ju faktiskt även kriminella i alla fall i Italien som också utnyttjar fattiga människor och deras utsatthet. (Dom finns säkert på fler ställen) Han benämnde dom som maffian, även Rumänien är korrupt enligt honom. Jag fick aldrig svar på min fråga för vi pratade om så mycket annat att jag glömde bort det. Men jag tänker fortsätta fråga, och jag tänker fortsätta att hjälpa dom jag hjälpa kan.

Fikade med farsan idag och hade ett långt djupt samtal om allt som hänt de senaste månaderna och om hur livet ska bli för oss. Hur jag ska orka gå vidare med mitt liv med mera. Ibland har det gamla skrället en massa kloka saker att säga. Vilken tur att jag har dig farsan (han läser min blogg ), vi får fortsätta våra djupa diskussioner vid annat tillfälle.

VSFB

Sittter och läser på VSFBs facebooksida, så mycket sorg men även så mycket stöttande från de som har kommit längre i sin sorg. Jag läser om hur familjer på många olika sätt hanterar sin sorg, hanterar livet efter, lever ett liv med sorg. Hur de hedrar sina barn på olika sätt, hur de håller dom levande i alla fall inom familjen. Jag läser allt från att duka en tallrik till det barn som saknas eller ha ett foto och ett tänt ljus där man befinner sig vid större familjesammankomster. Jag läser att även andra har ungefär samma tankar som jag har och det känns bra, då är det inte bara jag. Från och till får jag reda på att familjerna delar med sig av sin sorg via tidningar, radio eller tv-program. Alla hanterar vi vår sorg på olika sätt men det som enar oss är kampen om att återerövra livet och finna livskvalitet igen.

Vi är varandras draghjälp, vi hjälper varandra framåt, ett steg till, en timme till, en vecka till, en månad till och så vidare. Detta utan att egentligen känna varandra men vi delar en fruktansvärd erfarenhet. Vi har alla förlorat ett älskat barn. Det är inget man önskar någon att behöva uppleva.

Vi är väldigt förskonade i Sverige när det gäller döden. Vi pratar inte så öppet om den. Mina tankar går nuförtiden ännu mer till alla föräldrar där ute i världen som av någon anledning mister sina barn. De som lever i krig, med svält eller annat elände som gör att döden ofta är närvarande i deras vardag. Jag bläddrar inte längre förbi eländet i tidningarna, jag tänker direkt när det gäller barn i Sverige: snart möter jag dessa föräldrar via VSFB. Jag tänker inte längre att det händer inte min familj för nu vet jag att det kan hända även oss.

image

Den 18 juni 2014 urnsätter jag och min bror vår pappa i havet mellan Öresundsbron och Ribbersborg i Malmö. Han älskade havet då han varit sjöman i sin ungdom. Jag tänkte att nu är väl ändå allt elände över för vår del. Moster och pappa är begravda. Farsan och mamma är friska efter cancer och hjärtoperation. Livet ser ljust ut. Men ack vad jag bedrog mig själv där. Redan 30 juli 2014 rasar mitt liv. Det stannar upp och jag inser att denna käftsmäll livet gav mig är jag inte så säker på att jag kommer överleva. Inte ens så säker på att jag vill överleva. Från en dag till annan är Bella bara borta och det gör fruktansvärt ont. Sen den dagen lever jag med ångest och sorg som värker både psykiskt och fysiskt.

Jag älskar mina barn över allt annat och nu när döden har kommit till min familj har jag även fått en rädsla av att jag ska drabbas igen. Vad gör jag om jag förlorar min son också? Tidigare fanns det inte i mina tankar att jag kunde förlora något av mina barn. De var/är båda friska, lyckliga och väldigt kärleksfulla. Det var inte Bella som valde att lämna oss, hon var heller inte sjuk. Hon ville inte lämna oss, hon hade framtidsplaner. Någon annan stal hennes liv, någon annan såg till så att vi inte fick ha henne hos oss mer. För evigt älskad och saknad <3<3<3

FUCK TRAFIKOLYCKOR!!!

 

JAG HATAR MITT OFRIVILLIGA LIV!!!

 

 

 

1592 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Begravning, Bella, Eu-emigranter, Familjen, ofrivilligt liv, Sorg, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.